Politik & Moder Svea!
Män är inte idioter. De har bara lyssnat.
8 juli 2025
Män har de senaste åren fått höra att de är djur. Mordiska och våldsamma varelser som inte förtjänar att få leva. Att de aldrig producerat något och inte är till någon nytta för samhället. Detta har varit en mainstreamidé – upprepad i debattartiklar, genuspedagogik och kultursidor.
Och nu, när män inte längre vill delta i samhällsbygget, står DN:s Sara Martinsson och undrar: ”Varför vill inte män skaffa barn?”
Samma samhälle som i åratal har anklagat män för att vara ett hot – mot kvinnor, klimatet och demokratin – står nu förbluffat inför att dessa män inte känner någon större lust att bilda familj.
Det är inte ett mysterium. Det är ett resultat.
Män har reducerats till förövare, bakåtsträvare, incels och hinder för framsteg. Man har fört en lågintensiv kulturkamp mot manlighet, samtidigt som man beklagat sig över att män inte engagerar sig, inte tar ansvar, inte blir fäder. Dubbelmoralen är monumental.
Medier och akademi har matat en generation med bilden att män inte behövs – inte i familjen, inte i barns uppväxt, inte i samhällsbygget. Män har blivit patriarkala reliker som helst ska be om ursäkt för att de existerar.
Och så kommer krönikorna: ”Var tog de vägen?”
Sverige har inte ett fertilitetsproblem. Sverige har ett förtroendeproblem.
En relationell kris där tilliten mellan könen urholkats av ideologiska slagord. Män har inte stängt dörren till faderskap – de har bara märkt att den öppnas rakt in i ett samhälle som avskyr dem.
Till och med biologin har gjorts kontroversiell. Att säga att män har XY-kromosomer, testosteron och producerar spermier är inte längre ett medicinskt faktum – det är en politisk handling. I ett samhällsklimat där verklighetens gränser löses upp av ideologi, betraktas vetenskap som åsikt.
Kulturen bidrar på sitt håll. Män framställs som opålitliga, våldsamma, barnsliga eller inkompetenta. Maskulinitet har gjorts till något som ska bekämpas snarare än förstås. När män visar styrka är de ett hot. När de visar svaghet hånas de.
Samtidigt blundar politiken för deras fall. Pojkar halkar efter i skolan, toppar självmordsstatistiken och dör ensamma – men genusmiljonerna går till att problematisera män, inte rädda dem. Det finns kampanjer mot mansvåld, men inga för mäns liv.
Inte ens marknaden vill veta av dem. Reklamer visar män som klantar, pajasar eller hot. Aldrig som fäder, byggare, försvarare eller ryggrad. Män kan möjligen få finnas – så länge de gör det ironiskt.
Till slut återstår bara relationen. I ett samhälle där kvinnor ses som moraliska aktörer och män som en risk, bygger inga friska relationer. Män lär sig tidigt att de är utbytbara, misstänkta, oönskade.
Så varför skulle de vilja bygga något överhuvudtaget?
Så nej. Män har inte gett upp. De har bara lyssnat. På era krönikor. På era kampanjer. På era hån.
Ni kallade dem djur.
Nu undrar ni varför de inte bygger bo.
Roger Sahlström/.
EXPO och underåriga
2 juli 2025
Jag har en klar favorit bland skribenter och debattörer, Roger Sahlström. Han sätter så klockrent tummen på rätt plats i etablissemanbets öga, och det lär svida med rätta.
När Expo granskar barn – för att hålla sin affärsmodell vid liv
Expo publicerade nyligen ett så kallat avslöjande: ett barn till en svensk minister, Johan Forssell, har enligt dem varit aktiv i en högerextrem så kallad fightclub. Tonåringen ska ha uttryckt radikala åsikter, deltagit i nätverk kopplade till Nordiska motståndsrörelsen och satt upp rasideologiska klistermärken.
Men det här avslöjar inte ett hot mot rikets säkerhet. Det avslöjar något om Expo.
När det inte längre räcker att misstänkliggöra vuxna högerpersoner med gamla tweets, foruminlägg eller dåliga skämt – då börjar man gräva i vad deras barn har gjort på nätet. Man bygger narrativa kedjor av skuld-by-association och presenterar det som om demokratin står på spel.
Det är ovärdigt. Det är oetiskt. Och framför allt: det är avslöjande – inte om barnet, utan om Expo.
För det här är inte ett enskilt snedsteg. Det är ett mönster. En affärsmodell.
Nazismen har i dag blivit just det: en affärsmodell för vänstern.
En retorisk valuta. Ett alibi. En garant för statsbidrag, medieutrymme och moraliskt övertag. Den verkliga nazismen – med hakkors, kampgrupper och våldsromantik – är marginaliserad, splittrad och ideologiskt impotent. Men Expo och deras nätverk behöver att hotet lever vidare. Utan det: inga pengar, ingen makt, inget inflytande.
Och det är viktigt att komma ihåg vilka metoder man använder.
Expo är en organisation som mäter det "nazistiska hotet" genom att räkna hur många klistermärken med fel budskap som satts upp på lyktstolpar runtom i landet. Det är där deras hotbild börjar. Det är där deras logik slutar. Enligt det sättet att tänka kan ett barn som klistrat upp tre klistermärken vara ett samhällshot. Det är både löjeväckande och farligt.
När verkligheten inte längre samarbetar med narrativet, då gör man det man alltid gör när ideologi krockar med fakta: man tänjer på definitionerna. Då blir konservativa tänkare ”fascistoida”. SD blir ”bruna”. Och en tonåring som gillar fel bild är bevis på högerextrem infiltration.
Samtidigt växer andra hot – som Expo konsekvent blundar för.
I förorter breder våldsamma subkulturer ut sig: fightclubs, antisemitism, islamism, kvinnohat, gängromantik. Men de får vara i fred. För de är svårare att passa in i Expos mall. Det är enklare att jaga ett borgerligt barns Discord-loggar än att granska en vuxen med kalifatsdrömmar.
Och det gör hela den här historien problematisk – på flera plan:
Gränslös granskning
Att offentliggöra ett barns åsikter, nätaktivitet eller kontakter med extrema miljöer – för att misstänkliggöra en vuxen förälder – är ett grovt etiskt övertramp. Ett barn är inte en förlängning av en ministers politik. Det är inte ansvar genom handling – det är skuld genom släktskap. Och det hör inte hemma i seriös journalistik.
Fel fokus – rätt fråga
Om uppgifterna stämmer, är det mest allvarliga inte barnets åsikter – utan att Säkerhetspolisen inte kände till kopplingarna. Det tyder på brister i underrättelsearbete, säkerhetsklassning och kontroll. Det är där fokus borde ligga. Men det är svårare att göra politik av – så därför misstänkliggör man ministern.
Ideologiskt selektivt
Det är slående hur ofta extremism definieras som något som rör just högern. Expo har aldrig hängt ut barn till islamistiska ledargestalter, gängkriminella eller autonoma vänsteraktivister – trots att våldsbejakande extremism finns där i fullt dagsljus. Man sparkar nedåt i borgerliga miljöer, men blundar uppåt i andra.
Det här är inte journalistik. Det är inte folkbildning. Det är inte ens aktivism. Det är politisk smutskastning – förklädd till godhet. Ett sätt att hålla fiendebilden vid liv – till varje pris.
Och när man drar in barn för att hålla vänsterns affärsmodell flytande, då har man förlorat varje uns av pressetisk anständighet.
Om barn inte längre går fria – vem står näst i Expos kikarsikte?
Roger Sahlström/.
Chefsflyttar
21 juni 2025
Under tid och år som jag sökt och fått nytt jobb, så uppstår ett synbart tecken på hur både verksamyhetschefer, HR-chef el. personalrekryterare byter både kommuner, eller intern får andra uppdrag. Detta helt utan transparens om varför! I Kalmar ses detta tydligt, när den verksamhetschef jag själv hade inom oms.förvaltningen till 2014 kom att hamna i Nybro, vidare en personalchef som jobbar numera i norra närorten, övriga chefer som jobbat i Kalmar men även på Öland är nu också omflyttade till andra orter. När en arbetare tvingas flytta så tvingas vi utstå långtvida represalier och nära förföljas med blåslampa & redogöra över våra förehavanden. Vi som drabbats har aldrig fått till oss annat än personliga skäl, men det är väl ett tydligt tecken på uselhet man hålls med. Om dessa chefspersoner och tjänstemän hålls med partiboken och sprungna ur SAP och SSU. Då har vi än större problem, det finns en chef i Nybro som tydligt visat på att hon är sosse. Det framgick 2019, när hon tillträdde som chef. Det hela är så absurt att man anser att politisktillhörighet, religiös och annat avvikt inte ska vara avgörande för att jobba. Det ska alltså inte påverka ditt arbete. Men det görs det tydligt när man är formad och stöpt i partiboken SAP. Så vad är det då som gör att en chef flyttar på sej till andra jobb. När dom varit anställda i tidigare kommuner, och dom har ju ändå samma arbetsuppgifter! För några år sedan sa en sossetrogen man, att jag hade helt fel partitillhörighet. Påtalade då vikten för herrn ifråga; Att det han sagt gick helt emot den föreningsrätt vi har i detta land. Föreningsrätten den tillskriver sossar, och vänster enbart sej själva.
En text!
1 juni 2025
Jag sprang på en text och kände att den behövde lite smisk.
När allt är exkludering, är det du som vägrar ingå!
En krönika om identitetspolitik, dubbla måttstockar och vänsterns självförakt
Om du tycker att svenska flaggan exkluderar – då kanske problemet inte är flaggan. Kanske är det du som är problemet. Kanske har du byggt hela din identitet på att alltid vara i opposition, alltid vara utanför, alltid kränkt. Så när andra visar tillhörighet, tror du att det är ett angrepp på dig. Men det är inte exkludering – det är du som vägrar ingå.
Det är något djupt ironiskt i att den som skriker mest om inkludering är den som konstant hittar skäl att känna sig exkluderad. Jonas Gruvö tycker att svenska flaggan är ett hot, att nationaldagen är ett övergrepp, och att nationell samhörighet är en form av förtäckt fascism. Det är som att läsa ett barn som tycker det är mobbing att inte få bestämma över alla andra.
Samma människor som tycker att ett kors på ett tygstycke är exkluderande – bär stolt slöja, hyllar halvmånar och hissar Palestinas flagga utan en tanke på att dessa symboler också kan signalera exkludering. Men se, det gäller bara svenska symboler. Alla andra får representera kamp, identitet och stolthet. Det är inte antirasism. Det är självförakt.
Förresten – om svenska flaggan exkluderar den som inte är kristen, vad säger vi då om slöjan? Exkluderar inte den alla som inte bär slöja? Eller är det bara svenska symboler som är farliga, medan religiösa klädkoder från andra kulturer alltid är "inkluderande"? När en majoritet förväntas böja sig för minoritetens känslor, men aldrig tvärtom, då har begreppet inkludering blivit ett övergrepp på sunt förnuft.
Vänsterns fixering vid symboler har blivit en sekt. Den svenska flaggan är farlig. Nationaldagen är farlig. Till och med att kalla någon "svensk" är tydligen ett övertramp. Men samtidigt kan man skrika "Free Palestine!" på gatorna, bära Hamasflaggor, ropa "intifada" – och kalla det fredsarbete. Det är en ideologisk cirkus där vissa förtryck anses fina, och andra förbjudna.
Och visst – man får gärna sympatisera med palestiniernas situation. Men när samma människor som gråter över Gaza aldrig nämner Hamas, hedersmord, antisemitism eller kvinnoförtryck – då handlar det inte om empati. Det handlar om att hitta en spegel för sitt eget hat mot västvärlden. Och just nu är det Israel som blivit projektionsytan för all den där ångesten över att tillhöra något man lärt sig förakta.
Samtidigt förklarar vänstern gärna att de står för demokrati. Men bara så länge vänstern styr. När högern vinner val i Sverige, Italien eller Ungern – då är det inte folkets vilja, då är det populism, desinformation, trollfabriker och rysk påverkan. När vänstern förlorar är det inte deras politik det är fel på – utan folket.
Det är därför de hatar SD – inte för vad SD säger, utan för att väljarna gillar det. Och väljare som röstar "fel" måste omyndigförklaras. Plötsligt ropar samma människor som vill ha fler folkomröstningar om allt från snus till vindkraft efter censur, plattformsreglering och "demokratisk kontroll" av yttrandefriheten. För i deras värld är demokrati ett resultat – inte en process.
Det är ett mönster:
– Nationalkänsla är farligt – men religiös identitet är helig.
– Västlig patriotism är nazism – men etnisk nationalism i Mellanöstern är befrielse.
– Majoritetens kultur är förtryck – minoritetens är alltid progressiv.
– Du får identifiera dig som vad du vill – utom som stolt svensk.
Och så en sista sak, Jonas.
Du skriver att det blå korset i flaggan är ett uttryck för kristet förtryck. Att det "visar att vi är ett kristet land". Men vet du vad, Jonas? Det är inte ett pågående korståg. Ingen står redo utanför Jerusalem med svärd och korstecken. Det här är inte 1099, det är 2025.
Att svenska flaggan råkar ha ett kors betyder inte att svenskar vaknar varje morgon med ett missionerande begär att slakta muslimer. Det betyder att vi en gång var ett kristet land. Precis som praktiskt taget hela Europa. Och vi har gått vidare. Det kanske du också borde.
För det du skriver avslöjar inte något om flaggan – det avslöjar något om dig. Om dina vanföreställningar. Om din ovilja att förstå att svenskhet inte behöver vara förtryck, nationalism inte behöver vara rasism, och tillhörighet inte måste vara hotfull.
Vi andra kommer fortsätta fira nationaldagen, bära flaggan, och kalla oss svenskar – inte för att utesluta någon, utan för att vi tycker att det här landet, trots sina brister, är värt att försvara. Mot fiender utifrån – och mot självutnämnda fiender inifrån.
Och nej, att vara stolt svensk utesluter inte att andra får känna stolthet över sina rötter. Det betyder bara att vi inte måste skämmas för våra. Nationalkänsla är inte ett hot – den blir ett hot först när vissa vill förbjuda andra att känna den.
Konkret/.
Saxat från Facebook
22 maj 2025
Riktigt bra inlägg direkt från den verklighet som folk överlag, INTE vill ta till sej!
Jag känner mig krossad inombords. Jag kan inte förbli tyst när hela världen har berusats av ett judehat som sköljer över oss, våg efter våg. Och tonen är att judarna har sig själva att skylla. Så har det alltid sagts. Det är inget nytt. Till och med lögnerna om judarna är inte nya. Något av historien har media inte lärt sig.
Lögnen att judar älskar att döda barn. (Judar dricker barns blod (äter säkert barn till frukost också)). Judar styr världen (och människors musiksmak och röstbeteende i Eurovision). Judar styr media. Judar styr världsekonomin. Judar är rakt av opålitliga och onda i allt de gör. De misstänkliggörs på de mest otroliga sätt. 0,2% av världens befolkning styr alltså det mesta. Paradoxalt nog är ändå världen full av judehat. Men Hitler påstod ju också att judar styrde allt, även om judarna var utsatta för ett verkligt folkmord.
När jag varit i Israel känns det som att omvärlden lever i en egen fantasi och bubbla. I en overklighetsvärld, långt ifrån det verkliga och vardagliga livet i Israel och den här delen av Mellanöstern. Yle, Huvudstadsbladet, Svt och Tv4 snurrar på i nån egen liten overklig värld. De leker seriösa, men hämtar sin info från en av världens hemskaste organisationer, Hamas. Informationen kan gå via FN, Qatar, BBC, men i slutändan kommer 99% av Informationen ändå från Hamas. Och Israel lyssnar de förstås inte på, för judar är onda och opålitliga.
Igår kom nyheten att 14.000 spädbarn riskerar att dö inom 48 timmar. Varje människa vid sina sinnen förstår att det är en lögn. Man tar sig för pannan. Idag kom en liten rättelse att det faktiskt var en lögn. Och kom ihåg att det var en man från FN som spred lögnen. Skadan är dock redan skedd.
Det är märkligt att ett folk, alltså araberna i Gaza, som sägs lida så hårt av hunger och som har utsatts för "oproportionerligt och urskiljningslöst våld" ändå ökat i befolkningsmängd med över 2% sedan 7 oktober 2023. Det är första gången i världshistorien som ett folk utsätts för folkmord och ändå upplever en befolkningstillväxt. Dessutom finns det uppskattningsvis 450 miljoner araber i världen så att...
Svt och Huvudstadsbladet rasar över att Israel bett om röster i Eurovision. Och? Vad är nyhetsvärdet i det? Vilket land har inte bett om röster? Svt försökte nå Israels ambassad för att få en utredning om detta. Här kan jag inte längre hålla mig för skratt! Vad i hela friden har Israels ambassad med det att göra? Seriöst! Sen skulle det förstås synas i sömmarna hur Israel kunde få så många röster av tittarna. Israel måste ju ha styrt hela världens röster! Men ingen pratar om hur Polen kunde få så mycket av folkets röster men knappt något alls av juryn.
EBU tillbakavisar alla anklagelser om fusk. Röstningen har gått rätt till. Sen att patrioter för Israel röstat 20ggr på deras bidrag är ett faktum. Men det är inte olagligt. Om någon inte tycker om röstningssystemet är det ju bara att ändra på det.
Vad som kunde utredas är ju också juryns röster. Vågade de inte rösta på Israel av rädsla för att behöva löpa gatlopp? Intressant att Azerbajdzjans jury gav Israel 12 poäng. Även folket. Azerbajdzjan är det enda landet i Eurovision med muslimsk majoriter. Dock ett sekulärt land. Azerbajdzjans sångare var även jude. Azerbajdzjan har en god relation med Israel, så där behövde ingen jury vara rädd för repressalier.
Israel fick säkert många stödröster, det tror jag personligen, men låten var också bra. Däremot fick låten mindre poäng av juryn än de skulle fått om de inte hade tagit hänsyn till politik. Så det jämnar väl ut sig.
Många drar en lättnadens suck att Israel inte vann, för gud nåde om man skulle vara tvungen att åka till Israel nästa år. Det skulle tagit död på Eurovision och det är förstås Israels fel, enligt tyckarna. Nej! Det blottlägger bara den israelfobi som berusat världen.
Nå, många av bögarna hade glatt åkt till Tel-Aviv. Det är en av de mest gay-vänliga städerna i världen, med ett nattliv som aldrig står still.
Om du orkat läsa ända hit, så en sista grej. Stora rubriker gör gällande att den onda juden nu vill ta över hela Gaza. Låt oss tänka ett steg längre! Eftersom inget arabland är intresserat av att styra upp i Gaza eller vill ta hand om det, så faller problemet med Gaza på Israel - igen. Även om israelerna inte har nån lust att slösa sina resurser där. Men terrorn måste bort och Gaza-borna saknar ledare som kan ta ansvar.
"Ja, men Israel måste dra sig därifrån", tänker du kanske. Jaha, men om man hade tänkt så om Hitler, så hade kriget mot nazi-tyskland aldrig vunnits. "Hitler måste få vinna lite grann", typ. Tänk då också på att Hamas har långt mycket mer stöd av sin befolkning än vad nazisterna någonsin hade.
Israel måste få vinna kriget, så långt det är möjligt. Och det här är inte "Kriget mot/i Gaza" som det heter i nyhetsrubrikerna. Det är ett krig MELLAN Israel och Gaza, som Gaza startade och har möjlighet att avsluta redan idag. Villkoret för det är att släppa gisslan och lägga ner sina vapen. Israel skulle gladeligen låta araberna bygga upp ett paradis i Gaza, men då funkar det inte att de sänder raketer in i Israel stup i kvarten. Det har pågått sen 2007! Kom ihåg det!
Nu protesterar vissa gazabor mot Hamas. Knappast för att de ändrat sig angående viljan att utplåna Israel. Missnöjet mot Hamas hade nog lyst med sin frånvaro om Hamas hade lyckats förinta alla judar.
Pö Östman
WHO befinner sig i fritt fall sedan Donald Trump lämnade.
2 maj 2025
Vi behöver inte denna kolloss, eller ens FN medflera dyra internationella bidragsrufflande organisationer. Som överhuvudtaget inte klarat av det dom påstår sej vilja göra. Bara en massa pengar som fritt rinner rakt ner i korrupta länder!
Med ett finansieringshål på hundratals miljoner, hot om massuppsägningar och minskat inflytande slår krisen nu mot hjärtat av den globala hälsoorganisationen. Är detta början på slutet för WHO:s globala makt?
Världshälsoorganisationen (WHO) befinner sig i en djup legitimitets- och finansieringskris. Efter åratal av växande inflytande och försök att ta kontroll över nationers hälsopolitik, hotar nu verkligheten att komma ikapp organisationen.
När USA:s president Donald Trump tidigare i år drog tillbaka landets ekonomiska stöd, rämnade fundamentet. USA stod ensamt för nästan en femtedel av WHO:s budget.
– Vi upplever den största störningen i global hälsofinansiering i mannaminne, erkände generaldirektören Tedros Adhanom Ghebreyesus under torsdagen, rapporterar Reuters.
Miljardhål, massuppsägningar och stängda kontor. WHO har nu ett finansieringsgap på 600 miljoner dollar – ett hål man försöker täcka genom att kapa budgeten för 2026–2027 med över en miljard dollar. Ett internt PM avslöjar att uppsägningar väntar, och flera kontor i rika länder kommer att läggas ned.
Det är förstås väldigt smärtsamt, sa Tedros – men många länder ser snarare detta som en nödvändig tillbakagång för en organisation som gått för långt i sina ambitioner.
Överberoende av elitfinansiärer. WHO är till 80 procent beroende av frivilliga bidrag, ofta från politiskt eller ekonomiskt intresserade aktörer. Kritiker har länge varnat för att detta skapat en agenda styrd av en global elit – inte av folkvalda regeringar. Nu hotar systemet att kollapsa inifrån.
Hans Sandin/.
Det stora pensionsrånet av Socialdemokraterna.
1 maj 2025
SAP och LO har länge nog, ridit på folkhemsvågen och allt som då byggdes upp med avtal, och ett s.k förbättrat samhälle byggt och sprunget ur rasbiologi, tvångssterilisering, och interneringsläger för oliktänkande. Det sistnämnda skulle försvinna med en generös folkhemsidé, men ändå med en grundstomme av nationalsocialism. Med personnummer ville man få kontroll på sitt folkhem & medborgare. Gamla journalfilmer vittnar om hur SAP's politiker frotterades med befolkningen som att framstå som ett med fotfolket. Idag har det övreskiktet inom SAP, allt blivit socialkapitalister. Som utarmar samhället med storslagna fabriksplaner i miljardklassen, och inte minst ett urarmande pensionssystem. Som Hans Sandin belyser väldigt bra.
Sanningens tid är nu inne! Det stora pensionsrånet av Socialdemokraterna. Ut med dessa marodörer från riksdagen!
Socialdemokraterna ville absolut inte ha någon debatt i frågan om det nya pensionssystemet före valet 1994 med risk att förlora valet och man satte munkavel på LO. Alltså, ingen fick prata om det nya pensionssystemet för det var för känsligt och det fick inte komma ut till media hur dåligt det var, för man visste redan då vilket uselt system det skulle bli och nu har vi fått 400 000 fattigpensionärer i Sverige.
Pensionsöverenskommelsen gjordes i stort sett bakom lyckta dörrar utan en kritisk granskning och i dag förstår man varför. Ett pensionssystem som är näst sämst inom hela EU av totalt 27 länder.
Genom att dölja gruppen från all insyn valde man att lägga gruppen utan någon formell status. Valet blev en "informell arbetsgrupp" under regeringen. Därmed gäller inte heller den öppenhet som ska vara i vanliga fall och ingen får veta vad som pågår. Det finns inte någon insyn överhuvud taget från Media eller Svenska folket. Här gäller alltså slutna rum utan någon som helst insyn. Man tiger ihjäl frågan. Pensionsfrågan ägs av pensionsgruppen, ingen annan.
Arbetssättet genomsyrar totalt Socialdemokraterna och Pensionsgruppen med korruption, lögner och direkta lagbrott och i förlängningen ett rejält hot mot Demokratin och välfärden i Sverige. Nu måste vi säga ifrån på skarpen och alla i dag arbetande, stå upp för att avsätta detta maktvälde som förstör Sverige i grunden!
Hans Sandin/.
Det utfattiga Europa!
16 mars 2025
Välkommen tillbaka till Fattigsverige!
På etablissemangsmediernas ledarsidor är stämningen mestadels exalterad över linjen att Europa skär ner på välfärden och istället lägger pengarna på militär upprustning. Delar av finansieringen, förklarar von der Leyen vidare, ska ske genom ännu mer lån (vad annars?).
Hemma i Sverige måste Svensson påminnas om att det är för friheten detta krig bedrivs, inte för storkapitalets eller det militärindustriella komplexets avräkning, nej alls inte. För vad kunde väl vara mer demokratiskt ovärderligt för Sverige och Europa än att vagga in Europas länder än djupare in i Wall Streets trygga famn och köpa vapen för pengarna?
De specifikt svenska insatserna i form av pengar och materiel som slussas ut ur landet till krigets Ukraina, vid sidan av att vi liksom andra EU-länder får bära oket av fröken Ursulas frikostiga donationer, har numera överträffat statsbudgetens post för pensioner.
Det är mot denna bakgrund knappast förvånande att larmen duggar tätt om att allt fler barnfamiljer vräks, att ensamstående föräldrar och pensionärer inte har råd att äta sig mätta och att många tar till desperata åtgärder som sms-lån eller söker sig till kyrkan och frivilligorganisationer för att få hjälp att klara vardagen.
Hyreshöjningar, elprischocker, rusande matkostnader och urholkade löner är exempel på ekonomiska fenomen som alla direkt kan kopplas till politiken som bedrivs. Sammantaget har det gjort det omöjligt för många att leva med värdighet och det har drivit på hushållens akuta skuldsättning.
Förra våren uppgick svenskarnas skulder hos Kronofogden till 119 miljarder kronor – en 17-procentig ökning på bara ett år. För många unga par som vill bilda familj är ett hus, något som tidigare var en självklarhet, idag för många närmast en naiv utopi. Det är ett tecken i tiden att nyliberala tankesmedjor som Timbro vill att regeringen öppnar upp för byggandet av slumbostäder utan kök eller fönster.
En föreställning som präglat Norden under lång tid har varit att efterföljande generationer i regel fått bättre materiella förutsättningar än sina föräldrar och farföräldrar. Det är dock svårt att tolka utvecklingen på annat sätt än att vi i själva verket lever i en tid där historieböckernas Fattigsverige nu är på väg tillbaka, och det med besked.
För detta kan vi tacka alla de makthavare som konsekvent visat att de prioriterar opportunistisk ideologi och kortsiktiga egenintressen framför folkets långsiktiga välfärd för ögonen. ”Vad fan får jag för pengarna?”, som industrimannen Leif Östling formulerade det, är en fråga som allt fler svenskar med rätta också ställer sig.
Krig, ”klimat” och covid
Priset för de halsbrytande satsningar som makthavare slängt sig in i bara sedan millennieskiftet, eller ens under de senaste fem åren, är svåra att överhuvudtaget greppa. Det handlar om tusentals och åter tusentals av medborgarnas miljarder som pumpas in i projekt där insatser och kostnader fördelas på många olika sätt och nivåer. Även om de ofta är svåra att greppa i sina komplexa upplägg är det å andra sidan heller ingen raketforskning att konstatera vart pengarna gått, för det är man mycket öppna med.
Debaclet Ukraina betraktades allmänt, före 2022, som ett av Europas mest havererade och korrupta länder. Föga överraskande konstateras nu mycket riktigt att en stor del av pengarna som skickats till landet har ”försvunnit”, liksom att militärt materiel som skickats nu återfinns hos kriminella nätverk bland annat i Latinamerika och säkerligen även i Europa.
I medströmsmedia påminns det i sammanhanget förstås inte heller om att de senaste tre årens krig varit ett helt meningslöst företag i sig självt och även, framför allt mot denna bakgrund, var mycket nära att avslutas med ett fredsavtal redan i mars 2022 med i stort sett eniga diplomatiska delegationer från Ukraina och Ryssland efter samtalen i Istanbul. Det faktum att trovärdiga vittnesmål uppgivit att överenskommelsen saboterades från Västblockets sida med Storbritanniens premiärminister Boris Johnson som torped, är uppgifter som blir allt tyngre att bära.
Vanan hos det politiska kotteriet att satsa pengar på nationalekonomiska svarta hål föregår samtidigt, och lär dessvärre också efterfölja, Ukraina. Bland tidigare satsningar som gjorts, till demokratins gagn får vi förmoda, återfinns massinvandringspolitiken, som enligt bedömare kostat svenskarna åtminstone 250 miljarder kronor årligen. Vid sidan av svepande humanitära skäl har detta i regel framför allt motiverats med behovet av ett större utbud på nya restauranger.
Hundratals miljarder kronor betalas in till EU-kolossen i Bryssel, som vid sidan av krig i nuläget har utvecklat sitt medborgerliga erbjudande till nya och innovativa former av totalitarism, så som Chat Control-projektet. Nämnas kan förstås också alla miljarder som lagts, och fortsätter att läggas, på ”klimatsatsningar” på EU-nivå, som att ge starka mediciner till mjölkkor för att försöka få dem att sluta fisa. Skälet är att detta är miljövänligt, garanterat hälsosamt för kossorna och säkerligen, i förlängningen, också bra för mejeriprodukterna och människorna som äter dem.
Livsmedelsförsörjningen är man på god väg att förstöra och det är numera inte bara i Nederländerna som det finns goda skäl till bondeuppror. De svenska jordbruken tvingas, främst i klimatpolitikens, sanktionernas och energikrisens namn, läggas ner på löpande band, där NyD nyligen bland annat uppmärksammade hur situationen för mjölbönderna i Norrland är kritisk och att det snart inte ser ut att finnas kvar några mjölkgårdar i de norra delarna av landet.
”Kompensationen”, som vi för detta erbjuds från makthavarna vid sidan av svävande löften om att undvika jordens undergång, består i första hand av vindkraftsparker som är mycket illa anpassade för samhällsekonomins faktiska behov. För vissa segment av befolkningen utgörs också delar av kompensationen av förbättrad nattsömn över att elakingen i Kreml inte kan köpa svenskt knäckebröd, i varje fall inte utan att importera det på omvägar via transitländer, med andra ord ungefär på samma sätt som vi inhandlar rysk olja.
Nedstängningspolitiken under corona var heller inte gratis, eller, rättare sagt, skadade ekonomin i sina grundvalar. I efterhand konstateras samtidigt också att den, som många kritiker redan vid tillfället påpekade, i stort sett var helt betydelselös i epidemiologiskt hänseende. Om man även tar folkhälsoaspekter i beräkningen, psykiska och fysiska, är den slutgiltiga notan för covidpolitiken fortfarande högst oklar – alltså vid sidan av den avbetalningsplan till läkemedelsjättarna som Ursula von der Leyen drog på EU:s medlemsländer via sin sms-shopping med Pfizer-bossen Albert Bourla.
Detta, kan tilläggas, rör sig blott om ytliga nedslag i ett system som visar betydligt fler tecken på att man är i färd med att omsätta sin moraliska bankrutt i en ekonomisk ledarskapskris.
Sverige och många andra europeiska länder har historiskt befunnit sig i extrem fattigdom under vissa perioder – även om ingen levande människa idag är tillräckligt gammal för att minnas detta. Det fanns en tid där misären var så utbredd att nästan en tredjedel av befolkningen inte längre såg någon framtid i sitt hemland utan valde att fly undan svält och missväxt för att söka efter ett bättre liv på andra sidan Atlanten.
Det finns förstås betydande skillnader mellan samtidens och 1800-talets Sverige, men även den grundläggande ekonomiska standard som vi tagit för given kan mycket väl tas ifrån oss, och det görs också. Trenden pekar tydligt på att vi befinner oss i början av en motsvarande period av ekonomisk tillbakagång, men denna gång beror det inte på missväxt i jordbruket, utan på missväxt hos den styrande klassen.
Det finns, tyvärr, ingen enkel eller snabb (realistisk) lösning på den problematiken – men lika fullt är det av yttersta vikt att en radikal förändring sker. Grundprincipen är enkel och väl känd av var och en som kan se bortom medströmsmedias dimridåer; så länge makthavarna inte har vilja eller kompetens att tjäna medborgarnas väl, kommer medborgarna heller inte att gynnas av den politik som förs.
Dagens svenska och europeiska etablissemang har bortom rimliga tvivel för länge sedan visat att de drivs av andra motiv än att tjäna Sveriges och Europas folk, oavsett om de heter Ulf Kristersson, Magdalena Andersson eller Ursula von der Leyen. Samma typ av olämpliga makthavare återfinns dessvärre inte bara i politiken, utan även i andra samhällsbärande sektorer som storbanker och massmedier. Den andliga fattigdomen i det sociala nervsystemet manifesterar sig på många sätt, nu även på ett alltmer påtagligt ekonomiskt plan.
Det vore fullt möjligt att peka på en lång rad enskilda reformer som skulle kunna förändra den ekonomiska situationen, men det är sekundärt i ett läge där det som i själva verket behövs är ett djupgående systemskifte. Det behövs ett politiskt ledarskap som fullgör sitt faktiska ansvar och funktion att tjäna medborgarna snarare än ytliga massmediala narrativ och ultraglobalistiska intressegrupper.
Det måste inte vara så här. Om, och när, viljan finns, kommer det förstås att gå alldeles utmärkt att prioritera samma pengar på områden och projekt som på riktigt gynnar nationens intresse och utveckling.
Hans Sandin/.
Sinnesslöa människor
12 mars 2025
Det där med amerikansk bojkott, väcker bara ett stort jäkla löje, och ett garv utan motstycke. Folk tänker inte längre än näsan pekar ...
Vinklat krig
2 mars 2025
Folk måste och ska lära sej se mellan raderna, och vara kritisk till vad som medier vill få oss att tro!
Den som tittade på gårdagens presskonferens mellan USA:s och Ukrainas ledare fick se en exempellöst oförskämd ukrainsk ledare som medvetet provocerade igång en konflikt med Donald Trump. Många svenska mediekonsumenter har dock fått en helt annan bild.
Knappast någon har missat det spektakulära storbråket mellan Volodymyr Zelenskyj och Donald Trump. Många svenskar har dock fått en felaktig bild av vad som hänt.
Därmed har det för många framstått att bråket skulle vara orsakat av Trump och hans vicepresident J.D. Vance, när det i själva verket är tvärtom.
Korta klipp utan sammanhang
Förfalskningen av verkligheten har gått till så att olika medier, exempelvis Expressen, har publicerat kortare klipp ur presskonferensen mellan Zelenskyj, Vance och Trump.
Det ger intrycket av att Vance helt oprovocerat läxat upp Zelenskyj för att han hållet på att förlora kriget och att han inte visar någon tacksamhet. Därefter fortsätter Trump bråket genom att gå ännu längre och säga att Zelenskyj riskerar ett tredje världskrig.
Detta har sedan okritiskt förmedlats vidare av olika opinionsbildare och politiker. Exempelvis skriver Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt: ”kan vara det mest ovärdiga jag någonsin sett” med hänvisning till det förfalskade klippet.
Carl Bildt hävdar med bakgrund i detta eller ett liknande klipp helt felaktigt i CNN/Expressen att Vance startat bråket.
Sanningen är tvärtom
Den som ser hela presskonferensen ser dock något helt annat. Vad som händer har sammanfattats bland annat av den liberale statsvetaren Richard Hanania, som annars är Trump-kritisk, på X.
Samtalet börjar lugnt och Trump håller en mycket god ton, medan Zelenskyj delvis försökte driva en egen agenda som gick längre än avtalet som Trump och Zelenskyj diskuterade. Trump lät sig dock inte provoceras.
Helt plötsligt, när presskonferensen precis skall till att avslutas, kommer Zelenskyj helt plötsligt och ifrågasätter Vance med kritiska frågor, ungefär som om Zelenskyj vore en aggressiv journalist och inte en förhandlingspart. Särskilt provocerande är att han ifrågasätter om det över huvud taget skulle vara möjligt att förhandla med Ryssland – ett påstående som skulle göra alla fredssamtal meningslösa.
Det är detta som triggar igång meningsutbytet. Sanningen är därmed motsatsen mot vad media har beskrivit: Det var Zelenskyj som började att bråka och som därmed tvingade fram en diplomatisk markering från USA:s sida.
Källa: frihetsnytt.se
Peter Malm/.
Världen idag!
1 mars 2025
Folk är otroligt korktänkta, lösryckt tycker man sej ha rätt i världsläget, och om hur illa Administrationen i USA körde över lilleputten Zelenski. Folk borde nog tänka till, hämta uppgifter mer än att bara tycka så synd om diktatorn i Ukraina. Missinformation tillika dessinformation som hålls från main-media är illa. Tydligt kan skönja dess agenda! Själv ser jag till att bilda och fatta eget tänk. Vem är farlig, eller inte, Vem är dåre, eller inte?
Det är mycket som sägs och skrivs om Ukraina, USA och kriget. Här är den bistra verkligheten: Amerikanerna röstade på en kandidat som tydligt lovade att USA skulle dra sig ur kriget mellan Ukraina och Ryssland. Trumps vicepresident var ännu tydligare med var han stod.
När Trump vann valet var det uppenbart att de europeiska länderna skulle behöva ta på sig ledartröjan om målet var någon form av seger för Ukraina. Det har de europeiska länderna inte riktigt gjort, utan man har fortsatt att förlita sig på USA. Det har funnits en förhoppning om att USA skulle fortsätta vara involverat trots att Trump vann valet på löftet att avsluta kriget – även om det innebär en förödmjukande fred för Ukraina. Med andra ord har de europeiska länderna vägrat acceptera USA:s nya inriktning.
Faktum är att om vissa europeiska länder vill fortsätta kriget tills Ukraina vinner, måste de göra det utan USA. Då uppstår några frågor: Är dessa länder beredda att öka det militära stödet till Ukraina för att ersätta det stöd som har kommit från USA? Vad är man beredd att göra för att Ukraina ska få övertaget? Krigsekonomi? Skattehöjningar för att finansiera ännu mer militärt stöd? Skicka soldater till Ukraina? Om man verkligen vill vinna utan USA:s stöd måste alla dessa alternativ finnas på bordet. Man kan inte vinna ett krig med inlägg på sociala medier. Vilka uppoffringar är man beredd att göra i Europa för att Ukraina ska segra? Den frågan måste få ett tydligt svar.
Utan USA måste de europeiska länderna öka sitt stöd. Hur ska det gå till och vad ska man rent konkret göra för att vända krigets utveckling? För just nu håller Ukraina på att förlora.
Det här har egentligen ingenting med USA eller Trump att göra. Det handlar om huruvida de europeiska länderna är beredda att ställa om sina ekonomier och göra uppoffringar för att försvara Ukraina. Allt annat som sägs är brus och helt irrelevant. USA vill inte vara med längre och Trump har ett tydligt mandat att dra USA ur kriget.
Kritik mot USA kommer inte att leda till att Ukraina vinner. Det som är relevant är om de europeiska länderna har en strategi för att på egen hand se till att Ukraina vinner, utan USA. De europeiska ledarna kan inte fortsätta se ut som frågetecken, trots att det länge varit tydligt vad Trumps avsikter är. Det finns inget amerikanskt stöd för det här kriget längre. Vad är den europeiska planen för att vinna kriget? Eller finns det ingen plan B?
Här är information om stödet till Ukraina som är relevant: Hälften av det militära stödet till Ukraina sedan kriget började har kommit från USA. Det är det som Europa måste kompensera för, så att Ukraina överhuvudtaget ska ha en chans. Man måste snabbt fördubbla det militära stödet till Ukraina. Det är det enda alternativet om man vill att Ukraina ska vinna. För USA kommer sannolikt snart att stoppa det militära stödet till Ukraina, om de inte redan har gjort det.
För att sammanfatta: De europeiska länder som stödjer Ukrainas territoriella integritet står nu ensamma, utan amerikanskt stöd. Och frågan är: Är man beredd att fortsätta det här kriget utan USA och betala priset för det? Vi kommer nog få svaret inom en månad.
Europeiska sovande politiker
18 feb. 2025
Våra korkade, sovande politiker som förhoppningsvis fått en rövspark långt upp i rövhålet. Tycker de borde avgå med omedelbar verkan, utan fallskärmar & feta avtal. Utan hänvisas till arbetsförnedringen så som vi alla andra får göra, och tvingas underkasta oss i.
Saxat från facebook;
JD Vance om Europa! Nu står dom totalt nakna inför sanningen.
Man duger inte till att hantera "Islameringen" av Europa och man ger sig på "Yttrandefriheten" sade Vance. Vi har alla varit med om i Sverige att bli blockerade på FB genom "Faktagranskaren" både när det gäller Covid-19 och i andra sammanhang.
Peter Malm skriver: Vance frågade retoriskt hur många terrordåd och attentat som måste ske innan politikerna ändrar kurs. En sådan ignorans för folkviljan är inte förenlig med demokrati, fortsatte han. Befogenheten att leda ett land förtjänar man genom att lyssna på folket – inte genom att tysta eller straffa oliktänkande.
Kontrasterna var slående. JD Vance höll grundkurs i ämnet demokrati medan Ulf Kristersson satt sammanbiten med armarna i kors. När Vance nämnde Sverige som ett skräckexempel – där man nyligen i lagens namn hade tystat en kristen aktivist för att ha eldat en bok – var all kärlek och värme som bortblåst. Några små söta handhjärtan från Kristersson till Vance syntes inte till.
Man kan undra varför. Det Vance talade om var knappast kontroversiellt för någon med handen på hjärtat. Förutom SVT, förstås. De var snabba med att försöka förstöra Vances budskap genom att beskriva hans tal som en ”sorts krigsförklaring”. Det var långt ifrån vad Vance menade. Antingen hade SVT inte lyssnat, eller så var deras översättare inte engelskspråkig.
Vance beskrev demokratins sanna innebörd och vad Europa måste göra för att återfå trygghet och säkerhet. Hotet mot Europa kommer inte främst utifrån, betonade han, utan inifrån: från politikernas rädsla för folket. Politikerna har systematiskt undergrävt demokratins grundpelare som yttrandefriheten och förstört förtroendet för de folkvalda. Lägg därtill den massinvandring som pågått i decennier – ett resultat av medvetna politiska beslut runt om i Europa – och som nu blivit ett inbyggt hot mot europeisk kultur, värderingar och säkerhet. Slut citat.
Svekreformer
17 feb. 2025
Kan fan inte annat än hålla med Roger i det han skriver här. Psykiatrin och dess bestämmande saknar helt konsekvenstänk, och människor ses som störande när de söker hjälp, och självmorden stiger & det skriks på än mer förebyggande åtgärder, eller mer dagligt utryckt, UTREDNINGAR. Det är som alltid lätt att gömma sej bakom en stängd kontorsdörr med hänvisning att gått för dagen. Men så är det allt som oftas i den offentliga skattevården.
Sveket mot folket – och varför vi fortfarande lider av det!
Sverige har en historia av stora reformer och politiska beslut som format samhället vi lever i idag. Två av dessa, Psykiatrireformen 1995 och Luciabeslutet 1989, togs i välmening men har visat sig få konsekvenser vi fortfarande kämpar med.
Psykiatrireformen hade ett tydligt mål: att avveckla de stora mentalsjukhusen och istället ge personer med psykiska funktionsnedsättningar en chans att leva i samhället. Kritiken mot reformen var hård och det talades om ett svek mot de allra svagaste. Det var det verkligen, och nu med facit i hand finns det många partier som borde skämmas.
Mentalsjukhusen började avvecklas redan innan reformen, exempelvis Sundby sjukhus 1987, och de som tidigare fått vård där stod plötsligt utan stöd. En studie visade att många patienter som tvingades flytta dog inom några år, och flera begick självmord.
Reformen syftade till att stärka patienternas delaktighet och möjliggöra ett fungerande liv i samhället. Men kommunerna fick ansvaret utan tydliga riktlinjer eller lagliga krav att uppfylla. Det ledde till att många patienter föll mellan stolarna och inte fick det stöd de behövde. För att underlätta övergången fick kommunerna en miljard om året i stimulanspengar mellan 1995 och 1998, men dessa försvann i djupet av 90-talets ekonomiska kris utan att skapa några långsiktiga förbättringar.
Konsekvenserna av reformen är tydliga än idag. Många av de som förr fanns på mentalsjukhus finns nu på fängelser, behandlingshem eller lever i hemlöshet. Psykiatrin lider fortfarande av allvarliga brister, såsom övermedicinering, bristande samordning och utbredd användning av tvångsåtgärder som bältesläggning – en metod som ofta används på unga kvinnor. Patientinflytandet är svagt, och både patienter och anhöriga upplever att de saknar makt i vårdsystemet. Socialstyrelsens utvärdering 1999 visade på stora brister i reformens genomförande, och dessa problem kvarstår än idag.
Luciabeslutet 1989 var en annan vändpunkt. Det var Socialdemokraterna som införde beslutet, vilket kraftigt begränsade rätten till asyl. Under hösten 1989 uttryckte Ingvar Carlsson och regeringen en stark oro över att Sverige stod inför en ohållbar situation med ökande flyktingströmmar. På ett krismöte talade Carlsson om risken för att "hur många människor som helst skulle kunna komma" och varnade för att situationen riskerade att skapa omfattande påfrestningar på kommunerna.
För att hantera krisen fattades Luciabeslutet, där regeringen utnyttjade en specialparagraf i utlänningslagen för att begränsa asylrätten. Från och med beslutet skulle asyl endast ges till de som uppfyllde kraven enligt FN:s flyktingkonvention. Beslutet drabbade särskilt turkbulgarer, en minoritet från Bulgarien som inte längre ansågs ha rätt till asyl i Sverige.
Beslutet mötte hård kritik från Folkpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet Kommunisterna, medan Moderaterna och Centerpartiet gav sitt stöd. SSU:s ordförande Anna Lindh uttryckte förståelse för beslutet men beklagade att det kunde leda till negativa konsekvenser. Regeringen försvarade åtgärden som "ett svårt, men nödvändigt beslut" för att undvika en situation där Sverige inte kunde hantera mottagandet.
Trots att Luciabeslutet senare revs upp av Moderaternas Carl Bildt, blev det en milstolpe i svensk migrationspolitik. Efter detta förändrades migrationspolitiken drastiskt, vilket ledde till en period av mycket generös invandring. De sociala och ekonomiska utmaningarna som följde har påverkat samhället på många sätt.
Gängkriminalitet, ökade socioekonomiska klyftor och svårigheter med integration har alla varit faktorer som visat behovet av bättre långsiktig planering och balanserad politik. Istället för att enbart fokusera på restriktioner eller generositet hade en genomtänkt strategi med tydliga integrationsåtgärder kunnat minska de negativa effekterna och skapa en mer hållbar utveckling. Samhället har påverkats av ökade problem såsom gängkriminalitet och social oro, något som borde ha hanterats med bättre integrationsåtgärder och politisk framförhållning.
Beslutet markerade en övergång från en restriktiv flyktingpolitik till en av Europas mest generösa, vilket förändrade migrationslandskapet i grunden. Detta skifte krävde omfattande anpassningar i både social- och arbetsmarknadspolitiken, men bristen på en samordnad strategi har lett till de utmaningar vi ser idag.  
Konsekvenserna av dessa beslut ser vi varje dag. Vår psykiatri är i kris, med långa köer och patienter som nekas vård trots uppenbara behov. Många av de som en gång bodde på institutioner har nu hamnat i fängelse eller i en spiral av missbruk och hemlöshet. Samtidigt brottas vi med integrationsproblem, parallellsamhällen och sociala klyftor som blivit allt djupare. För var dag som går ser vi hur systemen pressas till sin gräns, utan att någon tycks ha en långsiktig plan för hur vi ska ta oss ur detta.
Dessa reformer var inte isolerade händelser. De var delar av ett större pussel där kortsiktiga beslut ledde till långsiktiga problem. Priset är något vi alla får bära. Inte bara de mest utsatta, utan hela samhället, som nu dras med en instabil psykiatri, en splittrad migrationspolitik och ett alltmer polariserat Sverige.
Vi ser det idag, och vi kommer att få leva med konsekvenserna i många år framöver. De politiker som initierade dessa reformer har lämnat efter sig ett arv av utmaningar, men lösningen ligger inte i att upprepa gamla misstag. Istället behöver vi en långsiktig och realistisk politik som adresserar både integration och social stabilitet. Det är dags att se framåt och formulera lösningar som bygger på erfarenheter snarare än att fastna i ett politiskt skuldspel. För att återställa välfärden och skapa en mer hållbar framtid behövs en kombination av striktare migrationspolitik och ett större fokus på återvandring. De som inte har etablerat sig i Sverige eller saknar asylskäl bör ges incitament och stöd för att återvända till sina hemländer.
Samtidigt måste integrationskraven skärpas för dem som stannar – språkkunskaper, självförsörjning och anpassning till svenska normer måste vara avgörande faktorer för medborgarskap och bidrag. Inom psykiatrin krävs ett statligt övertagande av ansvaret, där vården samordnas nationellt och de mest utsatta får den hjälp de behöver.
Utan dessa åtgärder kommer problemen endast att förvärras, och Sverige riskerar att fortsätta på en väg av ökad segregation och social instabilitet. De politiker som skapat dessa problem vill ha förtroendet att reparera situationen genom att fortsätta med samma politik som försatt oss i den. Istället för att ta ansvar skyller de på en regering som suttit i två år, som om decennier av felprioriteringar kunde rättas till över en natt. Detta är inte bara ovärdigt – det är ett svek mot hela det svenska folket.
Roger Sahlström/.
Saklighet & Konsekvens
11 feb. 2025
Till Jonna Sima: Om vikten av saklighet och konsekvens i debatten
Jonna, din text om SD:s hantering av masskjutningen i Örebro är ett typexempel på intellektuell lättja och renodlad opinionsbildning utan verklig analys. Jag är inte förvånad att just du skriver en sådan text – det är precis vad jag förväntar mig. Men om du vill bli tagen på allvar av fler än den egna politiska bubblan, behöver du höja nivån.
Sluta med generaliseringar och fördomsfulla etiketter
Att kalla SD ”grabbiga” och antyda att de saknar medkänsla är inget argument – det är en retorisk smutskastning. Vill du kritisera partiet? Gör det sakligt. Peka på vad de faktiskt sagt och gjort istället för att klistra på etiketter.
Sluta skapa en falsk motsättning mellan nationell sorg och SD:s interna bråk
Du försöker måla upp en bild där hela Sverige sörjer medan SD bara bråkar om vapen. Det är en förenklad karikatyr av verkligheten. En intern konflikt om vapenlagar betyder inte att de är likgiltiga inför tragedin. Ska vi ha en seriös debatt, måste vi hålla oss till verkliga motsättningar, inte påhittade.
Håll dig till fakta – inte spekulationer
Du antyder att gärningsmannen kan ha varit särskilt ute efter kvinnor, men polisen har redan gått ut med att offren ser ut att ha valts ut slumpmässigt. Att ignorera detta och ändå driva en spekulativ teori visar på en nonchalans inför fakta. Journalistik bör bygga på verifierad information, inte känslostyrda hypoteser.
Lev som du lär – eller lyssna på din egen chef
Din egen chef, Anders Lindberg, pratar om vikten av en god ton i debatten. Men det verkar inte gälla dig? Om du vill anklaga andra för retorisk brutalitet, borde du kanske börja med att se över din egen argumentation. Ska du kritisera SD för bristande empati, gör det på ett sätt som inte självt dryper av förakt.
Slutkläm: Du skriver inte journalistik – du skriver propaganda
Det är heller ingen hemlighet att Aftonbladets ledarsida är socialdemokratisk och att du, liksom resten av redaktionen, i praktiken fungerar som en PR-avdelning för LO och Socialdemokraterna. Men även propagandaskribenter brukar åtminstone anstränga sig för att vara intellektuellt hederliga. Det gör du inte.
Du skriver som en person som redan på förhand bestämt sig för vad verkligheten ska vara, och sedan väljer ut de bitar som passar in i din berättelse. Fakta som går emot din agenda ignoreras, och istället lutar du dig på känslomässig smutskastning och spekulationer. Det är inte journalistik – det är partipolitiskt färgad agitation av låg kvalitet.
Och det kanske är just det som är den största svagheten i din text: Den är inte bara vinklad – den är dåligt skriven. Ogenomtänkt, intellektuellt slapp och ohederlig. Att du dessutom inte verkar lyssna på din egen chef, trots hans varningar om tonen i debatten, gör det ännu mer ironiskt.
Så frågan är: skriver du för att du faktiskt vill övertyga någon utanför din egen politiska bubbla, eller är du bara ute efter att bekräfta din egen och dina meningsfränders världsbild? För i nuläget är det uppenbart att du bara predikar för de redan frälsta. Och även där börjar du nog tappa trovärdighet.
#svpol
Roger Sahlström/.
