Trångsynta människor ...
Man kan undra hur det står till med folk och Kommuner som gärna göder andra som aldrig någonsin kommer att vilja vara självförsörjande. Bidrag, bidrag och åter bidrag, och på det ett jävligt högt skattetryck för att kunna hålla folk i bidrag. Har vi på det sedan någon nytta av människor som inte kan språket, saknar i mångt utbildning. Dessutom, ser många till att bli förtidspensionärer kommandes i permobiler, rullatorer. Var det den grupp av raketforskare och framtida vinst knäppgökarna Löfven och Reinfeldt lovade så hårt. Trångsyntheten är stor.
Man får nästan gnugga sig i ögonen. Regeringen erbjuder ett frivilligt återvandringsbidrag, för personer som aldrig kommit in på arbetsmarknaden, aldrig lärt sig språket och levt åratal på bidrag. En chans att faktiskt minska utanförskapet och avlasta kommunernas ekonomi. Men vad gör vissa kommuner? De säger nej. Och vissa jublar.
Ja, för enligt dem är det tydligen mer “humant” att låta människor fortsätta leva i bidragsberoende. Att sitta fast år efter år, utan jobb, utan språk, utan framtid, det är tydligen bättre. Att skattepengar i miljonklassen går till försörjningsstöd, sociala insatser och bostäder för människor som aldrig kommer ut i arbete, det är tydligen ett tecken på “värme och medmänsklighet”.
Ska vi skratta eller gråta?
Samma personer som ständigt klagar över att skola, vård och äldreomsorg går på knäna, applåderar nu kommuner som aktivt väljer att behålla kostnader på hundratusentals kronor per person. För att det “känns bättre”. För att det låter fint i pressmeddelandet.
Det är ren symbolpolitik. Och det är människor i verkligheten som betalar priset, skattebetalarna ska finansiera det.
Sanningen är att Sverige måste börja bli betydligt hårdare mot bidragsberoendet. Det ska inte vara bekvämt att leva år efter år utan att bidra.
Kommunerna som stoppar frivillig återvandring visar inte hjärta. De visar brist på ansvar.
Och de som hyllar det hela borde fundera en stund över vad de faktiskt försvarar: är det solidaritet, eller bara bekväm blindhet inför verkligheten?
För i slutändan är det enkelt. Om någon inte jobbar, inte lär sig språket och inte vill delta, då är det rimligt att erbjuda en väg hem. Att motsätta sig det är inte omtanke.
