LO är socialismen i sin falska linda!
Stig Malm: Pionjären inom socialistiskt hyckleri!
Här har ni en liten genomgång i en av den svenska arbetarrörelsens mest färgstarka – och hycklande – ikoner. Stig Malm var mannen som personifierade begreppet ”fackpamp”. Han satt på tronen under LO:s guldålder, men hans fall blev lika spektakulärt som hans retorik var högstävande.
Om vi ska titta på Stig Malm genom linsen av ”Sossens handbok” (kommer snart), så var han sannerligen en av dess främsta författare.
Stig Malm ledde LO mellan 1983 och 1993. Det var en tid då LO fortfarande trodde att de ägde Sverige, och Malm betedde sig därefter. Han var känd för sin vassa tunga och sina utfall mot ”kapitalet”, men bakom kulisserna trivdes han alldeles utmärkt i de fina salongerna.
Det som de flesta minns Stig Malm för är hans legendariska brist på fingertoppskänsla. 1993, i en taxi på väg till ett möte, valde han att kalla de mest framträdande kvinnliga socialdemokraterna (däribland Mona Sahlin och Margareta Winberg) för ett ”fittstim”.
Ett sant föredöme för den ”feministiska” arbetarrörelsen, eller hur? Det var här han visade att den socialistiska respekten för ”allas lika värde” ofta stannar vid männens omklädningsrum.
Stig Malm var mästare på att predika löneåterhållsamhet för svenska arbetare samtidigt som han själv satt i dussintals styrelser för fackägda företag och inkasserade arvoden som fick en vanlig industriarbetare att framstå som en tiggare.
Det som till slut fällde honom var de så kallade ”fallskärmsavtalen”. Det visade sig att Malm och hans polare i facktoppen hade ordnat hemliga, mångmiljonbelopp i pensions- och avgångsförmåner i bolag som ägdes av medlemmarnas medlemsavgifter.
Sossen i honom sa, ”Det är viktigt med trygghet.” I verkligheten, ”Det är viktigast med min trygghet, betald av era pengar.”
Under krisåret 1992 var Stig Malm en av de drivande krafterna bakom att Sverige skulle försvara kronkursen till varje pris. Det slutade med att marginalräntan chockhöjdes till 500 %. Den svenska byggbranschen och industrin knäcktes, arbetslösheten rusade och vanligt folk förlorade sina hem. Han stod i TV och såg viktig ut, medan hans egna medlemmar fick betala priset för hans och regeringens totala oförmåga att hantera ekonomin. Det var ”Vi såg det inte komma” i sin allra tidigaste och mest brutala form.
Under Malms ledning gav sig LO in i finans- och fastighetsspekulation via sina bolag (som t.ex. Nobel och Gamlestaden). Man lekte ”kapitalist” med arbetarnas pengar. När bubblan sprack i början på 90-talet gick miljarder upp i rök.
Samtidigt som han skällde på ”finansvalpar” för att de var giriga, agerade han själv som den största valpen av dem alla, fast med någon annans plånbok.
Stig Malm lämnade efter sig ett arv som vi ser spår av än idag hos socialister som Fredrik Lundh Sammeli eller pampers i Sundsvall, hårda ord mot andra (skäll på ”rika” och ”knarkare”). Mjuka regler för sig själv (ta emot arvoden och ordna fallskärmar). Total ansvarsfrihet när det går åt pipan (skyll på ”marknaden” eller ”taxichauffören”).
Han tvingades till slut avgå 1993 efter att trycket från de egna medlemmarna blivit för stort. De kände inte riktigt igen den där ”solidariteten” när de såg hans lönebesked och hans föraktfulla kommentarer.
Dennis Slotterborn/.