Vem tröstade Jimmy!
Jag har kommit till ett vändkors, dax att sluta kriga mot mej själv vilket jag nog gjort hela livet. Ett liv att försöka vara i sammanhang, men aldrig fått vara en del i. Kan liknas vid uttagningen i pluggets brännbollsspel, alltid sist vald och på nåder. Har i arbetslivet utmålats av kollegor som ond, oarbetsvillig, ingen lagspelare, i inte minst Kalmar kommuns omsorgsförvaltning. Där det hela skapades en bild av misskötsel av M, C och S samt verksamhetschefen M. Deras raljerande gav mej en käftsmäll utan dess nåde. När jag ville ha ut allt matrial, så fanns det ingenting som oms.förvaltningen kunde ge mej. Allt var fabricerat från början till slut. Nu ser jag med facit på fickan, hur människor på JG, även löpte amok mot en annan manlig kollega som arbetade natt, och hur de lyckades få bort denne med rena förtalsmetoder, som även misskötsel. Dessa fruntimmers drev är att liknas vid metoo riktat mot män. Män som aldrig någgonsin gjort någon, något illa. Men fruntimmers ord väger alltid så tungt i vårt feministiska matriarkat. Samhället har tyvärr blivit manshatande med fruntimmers enbart rättighet att få tillskriva män allt dom bara kan komma på med lögner. Som barn växte jag upp med en syrra som även hon kunde och gjorde livet till ett helvete från början till att hon dog i cancer. Fanskapet fick vad hon så väl förtjänade. Ondskan personifierad, men hon kom att vinna familjens immunitet, allt som hon fabricerad ihop blev till sanningar. Att försöka säga som det var, det var inte gångbart. Anette som hon hette, manipulerade hela omgivning, lånade pengar som hon inte betalde tillbaka, ljög och skröt vitt & brett och alla tyckte hon var så ball. Hon fick stöd och stöttning, sympati, ömkande som få kunnat få, men hon lyckades med sin manipulativa ådra. Själv fasades jag ut tidigt, det efter att jag tog modet att flytta hemifrån. Där och då blev jag fri, men bara kortvarigt, trakasserierna fortsatte från henne, och familjen drog sej undan mer och mer. Jag försökte hålla kontakt, men det blev på deras villkor. Precis som i arbetslivet, hack-kyckling, och det svarta fåret som alla tacksamt kunde bespotta. Vid jul, då var jag välkommen, men bara då. Att bjuda in till mitt hem, då tog det emot att komma. Jag har aldfrig varit otrevlig, dum eller ens en tillstymmelse till dryghet. Jag är nog att ses som vänlig, snäll och välkomnande inför alla. I yrkeslivet har jag alltid varit omtyckt av patientgruppen, efterfrågad. Men det har alltid vägt lite in i sammanhanget, då folk ihärdigt ändå piskat upp en stämning om min person som otrevlig. När jag jobbade i Trosås omsorgförvaltning, då var jag hyllad och omtyckt, men så sakta började T bygga upp en liknande stämning mot mej som person som tidigare. Det går lite troll i allt med jobblivet. Branschen är liten och elaka tungor får lätt spridning. Men, nu inser jag att det INTE handlar om mej och min person. Det är folk runt omkring som lider avund och egen dålig självkänsla, som tas ut och riktas mot mej. Det är skrämmande, men fruntimmer lider stort avund och uppbär ofta narcissim och grandios självbild i sin litenhet. Dessa drar gärna igång diskussioner, men dom låter aldrig någon få bemöta eller prata till punkt. Dom vänder på klacken och tycker att det blir jobbigt. Det är synd om dessa små människor. Än värre hur dom förtrycker människor i sin omgivning, ja till och med patientgruppen kan dom hållas med väldiga lågvatten ord och nedlåtenhet. Men, för min del får dom gärna lida insiktslöshet om sej själva. För dom äger själva sina problem och som dom får ta hand om. Vilket dom aldrig kommer att göra. Vet en av dessa fruntimmer som själv byter arbetsplatser och yrken lika ofta som jag byter kalsonger. Det visar sej att hon tycker att det är fel på personalen. Hon S skulle aldrig inse att felet ligger hos sej själv. Själv kommer jag inte längre tiga still, för att dessa X-figurer ska kunna triumfera och raljera över mej, eller ens kunna fortsätta sina korståg mot omgivningen, uatn att andra får veta deras vedervärdigheter. Jag vet också att dom håller koll här, det för att se om dom kan finna nåt att triggas igång på. Men, det är deras stora oförmåga att inte ha ett eget liv genom att söndra andras. Jag önskar dessa parata X-damer all jävlighet, och även till det som ska vara familj med blodsband. Jag bär mej högt själv, då jag inte är den bild som andra kletar på mej! Jag mår så bra och livet börjar te sej bättre och ljusare efter två depressioner sprungna ur livets jävlighet. För tycka synd om eller ens burit offerkofta, det har jag aldrig närt i hela mitt liv, däremot varit omgivningens spottkopp. Som gosse hade jag en nalle, den tröstade mej och fick torka mina tårar, på det gick jag ut och var som vanligt. För som min syster sa, om du säger något, så blir det värre, ja det blev det ändå.