Fy fan så sorgligt att ännu en människa som inte orkar med livet på grund av psykisk ohälsa. Nu efter en lång kamp så har Sinead O'Connor fått frid i sitt sinne, så ledsamt. Oavsett vad, så finns det ingen, ingen som förstår varför man drivs med tanken att enda sitt liv. Jag har kämpat emot mina egna demoner såsom utsatthet som barn, mobbing & illasinnat prat på arbetsplatser, att aldrig fått vara en del i ett sammanhang där nedlåtenhet var honnörsord. Ord förgör mer än vad folk överhuvudtaget förstår, eller ens vill. Att gång efter annan ständig få pålagor som att det är bara att ta nya tag. Jo, gjort det gång efter annan, själv. Då när bägaren rinner över, då fann jag enda utvägen tillsammans med döden. Den som förstod då, var två läkare som insåg allvaret efter självmordsförsök. Idag lever jag, och låter mej bäras av att det finns folk som önskar mej kvar och för dom lever jag fullt ut, inte minst för min pojkvän. Jag dippar i ångest & demonfält, men det är nu nästan uthärdlig. Men låter mej ta var minut & dag efter vad jag orkar. Så det där med att folk gör handhjärtan och skriver R.I.P, det saknar för mej innehållslöshet. Än värre är förövrigt dom som uttnyttjar ens sårbarhet och vänder den emot dej. Förtroligheten som dessa falska människor låter gro är så vidrigt. Men en dag står dessa äckliga människor inför ett svårt livsöde, må dom då ruttna i detta.
