Saxat från webben, dock ingenting för den som har skygglappar på, och som inte vill se vart det är gånget i detta landet. Här där allt ska vara sockersött & hålla god min, och även vara så jävla snälla så till och med gud fader skrattar åt mänskligheten. För det där med att vara ärlig & hålla en sanningsbild, det finns inte på kartan.
Saxat från Jens Ganman!
Föreslår att man tar sig tid att läsa detta då det gäller allas framtid!
Vi är rökta !
Låt oss först klara ut vilka ”vi” är. Enkelt uttryckt: vi –det är alla vi som (oavsett hudfärg och kulturell bakgrund) vill ha civilisation istället för medeltid. Vetenskap istället för vidskepelse. Pragmatism istället för dogmer. Den syrisk-amerikanska författarinnan Wafa Sultan har länge försökt varna för den oundvikliga konfliktlinjen mellan dessa två paradigm (se klipp längst ner). I Sverige är hon, tyvärr, relativt okänd. Hon borde ha varit det engelsmännen kallar ett ”household name” – regelbundet inbjuden till program som Skavlan, Bergfeldt, Agenda etc… tillsammans med namn som Thomas Sowell och Tulsi Gabbard. Istället fick vi Arnstad, Sarnecki & co. Vi fick trams och lögner istället för vuxna diskussioner.
Och nu står ”vi” här.
Mot oss har vi 30 000 gängkriminella med stort våldskapital + ett okänt antal religiösa extremister + en politisk och kulturell elit som med en dåres envishet vägrat att ta in verkligheten. Jag räknar in den nuvarande Rikspolischefen i den gruppen. Liksom den förra: olyckan Dan Eliasson. Huruvida den-eller-den journalisten eller kvällstidningskrönikören ”fattat läget” eller ej är en akademisk fråga. Om Alex Schulman eller Jens Liljestrand inser att den så kallade ”integrationen” totalhavererat strax innan eller strax efter att någon kastar in en molotovcocktail genom deras sovrumsfönster gör inte från eller till.
Sveriges framtid kommer att bli brutal. Och mycket våldsam. Även ute på landsbygderna. Jag tror att de flesta fattat det nu. Frankrike brinner, det har vi i sett förut, men frågan vi borde ställa oss är: kan det hända även i Sverige? Förutom i isolerade enklaver som Husby och Hjällbo? Ja, givetvis. Det sociala och kulturella utanförskapet – som ofta är självvalt – finns numera cementerat i tusentals svenska förorter och mindre samhällen. Allt som krävs är en tändande gnista och den kommer, förr eller senare.
Vad händer då?
Vattenkanoner och tårgas? Gummikulor och pansarfordon? Nej. Svensk polis har inte det politiska mandatet att slå tillbaka med full kraft. Det såg vi redan 2016 i samband med upploppen Uppsala där fullt utrustad kravallpolis enligt uppgift fick order uppifrån att sitta kvar i sina piketbussar – detta för att inte provocera våldsverkarna. Påskintifadan 2022 var, å sin sida, ett slags genrep inför kommande, större slag på svensk mark – vanliga, patrullerande poliser kämpade tappert den gången och en del terrorister greps också och lagfördes – men det stod klart att svensk polis inte är mentalt beredda på det medeltida våld som nu är en del av den svenska vardagen: steningar, macheteattacker, lynchmord på allmän plats… som den i Vivalla 2019. Med mera.
Jag ska ta upp en annan aspekt här helt kort. Den är tabu, men många inom kåren vet vad jag menar: insatser mot stora grupper av våldsamma män blir extra komplicerade (och farliga) när det finns konstaplar som väger femtio kilo och är 160 cm långa. Dessa kollegor fungerar bra i fredstid, de kan vara en stor tillgång som dialogpoliser och utredare med mera, men just nu står vi inför något annat.
Stora mängder grovt våld. Fanatism. Chauvinism.
Det tar tid för ett civiliserat samhälle att kalibrera om när det gäller sånt, både politiskt och mentalt, både kollektivt och för den enskilde individen, och Sverige har inte den tiden. Tyvärr Vi kastade bort dyrbara år på att brunsmeta de som försökte varna för den destruktiva samhällsutvecklingen. Detta debila brunsmetande pågår till viss del fortfarande. Jag behöver inte räkna upp namnen på sabotörerna; ni vet vilka de är. Demokratins försvarare blev i slutändan, ironiskt nog, demokratins dödgrävare. De red ut för att besegra de rasistiska väderkvarnarna och när de kom hem hade någon stuckit staden i brand. Många av oss såg det komma och många har agerat i det tysta: skaffat egna nätverk, tagit jägarexamen, gått med i pistolskytteklubbar, skaffat sommarstugor, bunkrat mat och redskap.
Visst låter det galet?
Men det är så. Få människor tror, på allvar, att Sverige kommer att reda ut den rådande situationen. En del kändisar (av vilka vissa är journalister och politiker) påstår annat utåt, fast i det privata säger och gör de tvärtom. Det är en tragisk utveckling, en intellektuell och moralisk Potemkinkuliss.
Jens Ganman
