Konsekvens, Anders!
Din samhällsidé har konsekvenser, Anders!
Lagen om förolämpning av polis skulle skapa trygghet. I stället skapade den löje. Sverige är nu ett land där en barnramsa – ”polis, polis, potatisgris” – kan leda till kroppsbesiktning. Ett tvångsmedel där man visiteras både utvändigt och invändigt. För ett rim. Det är så absurt att Kafka hade avundats fantasin.
Anders Lindberg konstaterar att det blivit löjligt. Det har han rätt i. Men hans koketta slutkläm – ”vad vet jag” – är just det som gör texten till ett självporträtt i ansvarsflykt. För vi vet precis varför vi hamnat här. Och Anders vet det också.
Det här är inte en olyckshändelse. Det är en logisk följd av den samhällsidé Aftonbladets ledarsida odlat i åratal: att staten ska skydda oss från känslor, att ord kan vara våld, att kränkthet i sig är ett brott. När man väl har gjort känslor till juridisk grund blir en barnramsa nästa naturliga mål. Allt annat vore inkonsekvent. Om staten nu ska skydda vuxna poliser från barnramsor – vad blir nästa steg, en lag mot arga blickar?
Yttrandefrihetens kärna är att tåla det obekväma. Att skydda det som är snällt, harmlöst och statligt godkänt är ingen yttrandefrihet alls. Det är först när det svider, när det stör och provocerar, som det visar sig om en demokrati på riktigt tål sin egen grundprincip. Och Sverige har nu valt vägen där barnramsor görs till brott men där verkliga brott lämnas utan åtgärd.
Men det finns en nivå till, en som gör det hela rentav spyfärdigt. För det är just Lindberg och hans vänner i den opinionsbildande sfären som i åratal ropat efter statens hjälp så fort de själva fått kritik. Då har det hetat ”hat och hot”. Då har det skrivits kampanjer och spaltermeter om stackars socialister som blivit ifrågasatta. Och varje gång har slutsatsen varit densamma: staten måste ingripa hårdare, staten måste tysta mer.
Samtidigt blottläggs polisens prioriteringar. I stället för att lösa mord, våldtäkter eller rån lägger man resurser på att analysera övervakningsfilmer för att se om någon kallat en uniformerad vuxen för gris. Det är enklare att jaga rim än att konfrontera verkliga brottslingar. Symbolbrott blir statistik, verklig kriminalitet blir högvis med nedlagda ärenden.
Och här är det som bränner, Anders: din egen logik biter dig i svansen. När du i åratal försvarat moralpanik, applåderat hatbrottslagar och krävt fler förbud så leder det hit. Till ett samhälle där polisen behandlas som porslinsfigurer och medborgarna som obstinata barn. Där yttrandefriheten reduceras till störningsmoment i statens sociala ingenjörskonst.
Din samhällsidé har konsekvenser. Det här är en av dem. Och det ironiska är att när samma logik nu vänds mot allmänheten, så står ni där – du och dina vänner – och låtsas förvånade. Som om ni inte själva byggt den vägg ni nu slår huvudet i.
Så låt oss tala klarspråk: problemet är inte att någon sa ”polis, polis, potatisgris”. Problemet är ett etablissemang som i åratal använt staten som sin personliga klagomur – och som nu får smaka på sin egen medicin.
Om du vill förstå din omvärld, Anders, är det dags att bli vuxen och inse att din ledarsida har direkta konsekvenser. Och det riktigt illavarslande är att du aldrig ser något komma – trots att det är du och dina vänner som stakat ut vägen.
Roger Sahlström/.
