Alltsåå.. den där känslan när nåt fantastiskt bra kan komma hända, och det bubblar i skallen av glädje och energi, man vill skrida till verket, plannera, men kroppen bara: chilla förhelvete.. orka liksom, du är förkyld människa.. tagga ner!!
Hjärncellerna rusar upp, ner, runt runt runt, loooooping wohoooo... yeah!!
Armar å ben: ööööhh ge dig förfaan, tyst, vi vilar här!!
För det mesta brukar det vara tvärtom.. energin i kroppen är explosiv.. armar och ben far hit och dit, men huvudet klamrar sig fast med öronen i kudden och skriker: vem fan har tjuvkopplat energikällan förbi mig till resten av kroppen? Ööh!! Dela med er lite va!!
Min hjärna har då en taktik: dra ett streck framför en höna och hönan står still och stirrar på strecket..
Yep! Jag ritar bokstavligt massa streck.. funkar utmärkt!! Hön.. jag menar kroppen stannar... sitter still..
Aaaandas... hjärnan zoomar ut.. kopplar av..
Nu är det dock tvärtom...
Såå jäkla skumt!
Det slog mig nu att en del föds med fel kön.. tänk om.. tänk om min kropp har fel huvud??
Eller är jag felkopplad nånstans? Jag är ju inget måndagsexemplar.. men ett fredagdentrettonde-exemplar, det kanske är så att när jag tillverkades kastades alla delar bara ner i en låda, skakades om lite, hälldes ut på bordet beskådades och tadaaa!! Färdig... Oj, jäklar, där for en lös skruv iväg, äh låt den va, det får duga.. den fungerar nog till nåt om man sparkar till den lite här och där nån gång ibland..
I skrivande stund förflyttar jag fokus på att flamsa omkring och förtjusnings- resp. panikpacka och flytta saker och ting..
Nu kan jag gå och göra mig en ägg macka, en stor kopp kaffe, gå ut och sätta mig och sutta på en halv giftpinne.. ( trappar ner på den varan nu)
Ordningen i huvudkontoret är återställd..
Karin Olsson/ gästbloggare.
