Föreställ er att Socialdemokraterna vinner valet om drygt ett år. Kort därefter kommer byggkranarna att stå höga på varenda grön plätt i landets många villaområden. Cementblandarna kommer att brumma. Lastbil på lastbil med byggmaterial kommer att dundra in. Från morgon till kväll. Under hela den kommande mandatperioden. I fyra långa år.
Från det att det första spadtaget tas kommer det att gå fort. Framför allt i landets alla S-kommuner där många karriärsugna S-politiker finns. Det är där den politiska viljan finns – att blanda befolkningen. Bilder på kommunalråd, med spaden i hand, byggarbetarhjälmen på, röda rosen på kavajslaget, kommer att tas och spridas med snärtiga pressmeddelanden. ”Snart har vi byggt bort segregationen” kommer rubrikerna att lyda. Det är då meningen att vi ska jubla över att vi inte längre känner igen oss i våra bostadsområden, bland villorna och radhusen.
Men det är bara början.
Sen kommer flyttlassen, med människor som inte har samma rutiner som vi. Som stiger upp sent, som lägger sig sent. Som låter sina barn springa runt sent på kvällen på de nybyggda lekplatserna. Som hänger tvätt på balkongräckena. Som talar ständigt i högtalartelefon, på ett språk som vi inte känner till. Som ogillar våra hundar. Som inte tar seden dit de kommer. Som ogillar oss.
Och så har vi männen – de som bestämmer. Och de unga, killarna, som alltid rör sig i klungor.
Vi kommer att huka oss. Vi kommer inte att säga något. Vi kommer att lära oss att ta en annan väg till våra hem så vi slipper bli påminda om denna plötsliga förändring. Det är värt omvägen, kommer vi att inse efter några gånger. Att må lite bättre. Vi kommer att skippa kvällspromenaden. Fundera på nya lösningar. Leta jobb någon annanstans. Söka på nätet efter länder som bejakar och värnar om kulturer som liknar vår egen.
Och så kommer lönekuvertet. Lönen är något högre än tidigare men pengarna insatta på kontot är lägre. Staten tar mer. Tanken är att jag inte själv ska få bestämma vart mina pengar ska ta vägen. Det gör den socialdemokratiska staten så mycket bättre, är devisen. Eller omvänt, den demokratiskt socialistiska staten tycker så. Vi letar i vårt inre efter känslan av skattemoral. Efter viljan att dela med oss. Men den är svår att hitta. Minnet av alla timmarna på akuten senast, med den brutna foten, sitter för nära. Och kaoset i ungarnas skola, efter den plötsliga tillökningen av ett femtiotal elever som det var ”synd om”, eftersom de hade gått på en skola där eleverna över lag hade låga avgångsbetyg, bråkade och trakasserade varandra och lärarna, vilket gjorde att vår S-kommun stängde den skolan – den tanken gnager för hårt.
Vi skäms över att vi ogillar det nya. Vi skäms över att vi inte längre tycker att det är kul att betala skatt.
Vi kör vidare. Håller hårt i ratten i vår alltmer skruttiga bil. Vi funderar och tänker. Vi stannar för att tanka. 35 kr litern! Vi känner hugget i magen. Hur ska det sluta? Hemma väntar den obetalda elräkningen. Den är dubbelt så hög som förra året. Sänk värmen, dammsug mindre och tänk klimatsmart – basunerar den statliga televisionen ut dagligen. Och så den nya höga villaskatten på det. Vi bävar.
Är inte detta patetiskt, frågar vi oss. Nej, svarar Magdalena Andersson. Det är vi som är patetiska som ställer frågan, och som inte vill ställa upp på att reparera Socialdemokraternas misslyckade migrationspolitik. Men partiledaren själv, varför flyttar inte hon till en S-styrd kommun och får känna på att få sitt trygga bostadsområde vittra sönder? Limhamn i Malmö till exempel, det är ett sådant område där sossarna redan påbörjat sin tvångsintegration. ”Nej, varför ska jag göra det?”, svarar Magdalena Andersson från Expressen-scenen i Almedalen. ”Jag trivs så bra där jag bor”, säger hon, lutar sig tillbaka och småler.
Att det är skillnad på folk och fä är något som vi kommer att få lära oss om Socialdemokraterna vinner valet 2026. Sossetopparna kommer alltid att slippa undan.
