EXPO och underåriga
Jag har en klar favorit bland skribenter och debattörer, Roger Sahlström. Han sätter så klockrent tummen på rätt plats i etablissemanbets öga, och det lär svida med rätta.
När Expo granskar barn – för att hålla sin affärsmodell vid liv
Expo publicerade nyligen ett så kallat avslöjande: ett barn till en svensk minister, Johan Forssell, har enligt dem varit aktiv i en högerextrem så kallad fightclub. Tonåringen ska ha uttryckt radikala åsikter, deltagit i nätverk kopplade till Nordiska motståndsrörelsen och satt upp rasideologiska klistermärken.
Men det här avslöjar inte ett hot mot rikets säkerhet. Det avslöjar något om Expo.
När det inte längre räcker att misstänkliggöra vuxna högerpersoner med gamla tweets, foruminlägg eller dåliga skämt – då börjar man gräva i vad deras barn har gjort på nätet. Man bygger narrativa kedjor av skuld-by-association och presenterar det som om demokratin står på spel.
Det är ovärdigt. Det är oetiskt. Och framför allt: det är avslöjande – inte om barnet, utan om Expo.
För det här är inte ett enskilt snedsteg. Det är ett mönster. En affärsmodell.
Nazismen har i dag blivit just det: en affärsmodell för vänstern.
En retorisk valuta. Ett alibi. En garant för statsbidrag, medieutrymme och moraliskt övertag. Den verkliga nazismen – med hakkors, kampgrupper och våldsromantik – är marginaliserad, splittrad och ideologiskt impotent. Men Expo och deras nätverk behöver att hotet lever vidare. Utan det: inga pengar, ingen makt, inget inflytande.
Och det är viktigt att komma ihåg vilka metoder man använder.
Expo är en organisation som mäter det "nazistiska hotet" genom att räkna hur många klistermärken med fel budskap som satts upp på lyktstolpar runtom i landet. Det är där deras hotbild börjar. Det är där deras logik slutar. Enligt det sättet att tänka kan ett barn som klistrat upp tre klistermärken vara ett samhällshot. Det är både löjeväckande och farligt.
När verkligheten inte längre samarbetar med narrativet, då gör man det man alltid gör när ideologi krockar med fakta: man tänjer på definitionerna. Då blir konservativa tänkare ”fascistoida”. SD blir ”bruna”. Och en tonåring som gillar fel bild är bevis på högerextrem infiltration.
Samtidigt växer andra hot – som Expo konsekvent blundar för.
I förorter breder våldsamma subkulturer ut sig: fightclubs, antisemitism, islamism, kvinnohat, gängromantik. Men de får vara i fred. För de är svårare att passa in i Expos mall. Det är enklare att jaga ett borgerligt barns Discord-loggar än att granska en vuxen med kalifatsdrömmar.
Och det gör hela den här historien problematisk – på flera plan:
Gränslös granskning
Att offentliggöra ett barns åsikter, nätaktivitet eller kontakter med extrema miljöer – för att misstänkliggöra en vuxen förälder – är ett grovt etiskt övertramp. Ett barn är inte en förlängning av en ministers politik. Det är inte ansvar genom handling – det är skuld genom släktskap. Och det hör inte hemma i seriös journalistik.
Fel fokus – rätt fråga
Om uppgifterna stämmer, är det mest allvarliga inte barnets åsikter – utan att Säkerhetspolisen inte kände till kopplingarna. Det tyder på brister i underrättelsearbete, säkerhetsklassning och kontroll. Det är där fokus borde ligga. Men det är svårare att göra politik av – så därför misstänkliggör man ministern.
Ideologiskt selektivt
Det är slående hur ofta extremism definieras som något som rör just högern. Expo har aldrig hängt ut barn till islamistiska ledargestalter, gängkriminella eller autonoma vänsteraktivister – trots att våldsbejakande extremism finns där i fullt dagsljus. Man sparkar nedåt i borgerliga miljöer, men blundar uppåt i andra.
Det här är inte journalistik. Det är inte folkbildning. Det är inte ens aktivism. Det är politisk smutskastning – förklädd till godhet. Ett sätt att hålla fiendebilden vid liv – till varje pris.
Och när man drar in barn för att hålla vänsterns affärsmodell flytande, då har man förlorat varje uns av pressetisk anständighet.
Om barn inte längre går fria – vem står näst i Expos kikarsikte?
Roger Sahlström/.
