En text!
Jag sprang på en text och kände att den behövde lite smisk.
När allt är exkludering, är det du som vägrar ingå!
En krönika om identitetspolitik, dubbla måttstockar och vänsterns självförakt
Om du tycker att svenska flaggan exkluderar – då kanske problemet inte är flaggan. Kanske är det du som är problemet. Kanske har du byggt hela din identitet på att alltid vara i opposition, alltid vara utanför, alltid kränkt. Så när andra visar tillhörighet, tror du att det är ett angrepp på dig. Men det är inte exkludering – det är du som vägrar ingå.
Det är något djupt ironiskt i att den som skriker mest om inkludering är den som konstant hittar skäl att känna sig exkluderad. Jonas Gruvö tycker att svenska flaggan är ett hot, att nationaldagen är ett övergrepp, och att nationell samhörighet är en form av förtäckt fascism. Det är som att läsa ett barn som tycker det är mobbing att inte få bestämma över alla andra.
Samma människor som tycker att ett kors på ett tygstycke är exkluderande – bär stolt slöja, hyllar halvmånar och hissar Palestinas flagga utan en tanke på att dessa symboler också kan signalera exkludering. Men se, det gäller bara svenska symboler. Alla andra får representera kamp, identitet och stolthet. Det är inte antirasism. Det är självförakt.
Förresten – om svenska flaggan exkluderar den som inte är kristen, vad säger vi då om slöjan? Exkluderar inte den alla som inte bär slöja? Eller är det bara svenska symboler som är farliga, medan religiösa klädkoder från andra kulturer alltid är "inkluderande"? När en majoritet förväntas böja sig för minoritetens känslor, men aldrig tvärtom, då har begreppet inkludering blivit ett övergrepp på sunt förnuft.
Vänsterns fixering vid symboler har blivit en sekt. Den svenska flaggan är farlig. Nationaldagen är farlig. Till och med att kalla någon "svensk" är tydligen ett övertramp. Men samtidigt kan man skrika "Free Palestine!" på gatorna, bära Hamasflaggor, ropa "intifada" – och kalla det fredsarbete. Det är en ideologisk cirkus där vissa förtryck anses fina, och andra förbjudna.
Och visst – man får gärna sympatisera med palestiniernas situation. Men när samma människor som gråter över Gaza aldrig nämner Hamas, hedersmord, antisemitism eller kvinnoförtryck – då handlar det inte om empati. Det handlar om att hitta en spegel för sitt eget hat mot västvärlden. Och just nu är det Israel som blivit projektionsytan för all den där ångesten över att tillhöra något man lärt sig förakta.
Samtidigt förklarar vänstern gärna att de står för demokrati. Men bara så länge vänstern styr. När högern vinner val i Sverige, Italien eller Ungern – då är det inte folkets vilja, då är det populism, desinformation, trollfabriker och rysk påverkan. När vänstern förlorar är det inte deras politik det är fel på – utan folket.
Det är därför de hatar SD – inte för vad SD säger, utan för att väljarna gillar det. Och väljare som röstar "fel" måste omyndigförklaras. Plötsligt ropar samma människor som vill ha fler folkomröstningar om allt från snus till vindkraft efter censur, plattformsreglering och "demokratisk kontroll" av yttrandefriheten. För i deras värld är demokrati ett resultat – inte en process.
Det är ett mönster:
– Nationalkänsla är farligt – men religiös identitet är helig.
– Västlig patriotism är nazism – men etnisk nationalism i Mellanöstern är befrielse.
– Majoritetens kultur är förtryck – minoritetens är alltid progressiv.
– Du får identifiera dig som vad du vill – utom som stolt svensk.
Och så en sista sak, Jonas.
Du skriver att det blå korset i flaggan är ett uttryck för kristet förtryck. Att det "visar att vi är ett kristet land". Men vet du vad, Jonas? Det är inte ett pågående korståg. Ingen står redo utanför Jerusalem med svärd och korstecken. Det här är inte 1099, det är 2025.
Att svenska flaggan råkar ha ett kors betyder inte att svenskar vaknar varje morgon med ett missionerande begär att slakta muslimer. Det betyder att vi en gång var ett kristet land. Precis som praktiskt taget hela Europa. Och vi har gått vidare. Det kanske du också borde.
För det du skriver avslöjar inte något om flaggan – det avslöjar något om dig. Om dina vanföreställningar. Om din ovilja att förstå att svenskhet inte behöver vara förtryck, nationalism inte behöver vara rasism, och tillhörighet inte måste vara hotfull.
Vi andra kommer fortsätta fira nationaldagen, bära flaggan, och kalla oss svenskar – inte för att utesluta någon, utan för att vi tycker att det här landet, trots sina brister, är värt att försvara. Mot fiender utifrån – och mot självutnämnda fiender inifrån.
Och nej, att vara stolt svensk utesluter inte att andra får känna stolthet över sina rötter. Det betyder bara att vi inte måste skämmas för våra. Nationalkänsla är inte ett hot – den blir ett hot först när vissa vill förbjuda andra att känna den.
Konkret/.
