Idag läser jag denna med helt andra ögon & insikter än för fyra år. Att våga le & omfamna världen och att vara där dagsformen är, utan att be om ursäkt för det. Varken för mej själv eller inför andra! Att inte skämmas, känna skam eller skuld för hur livet påverkat mej. Min psykiska ohälsa har gett mej styrkor som att våga öppna truten, säga som det är, och att inte längre hålla andra om ryggen liksom bara för att. Dagen har burit frukt i sitt sköte. Insupit värme, välkomnande! Det utan att känna flyktbehov, ett skydd och trygghet att ta till när den där känslan tränger på av obehag, smärta kallat ångest. Att inte hållas med eftertankar, överanalyser om allt och lite till. Utan bara släppa allt och försöka låta det bara få vara stilla i hjärnan. Lovar det är lättare sagt än gjort, och bara den som är i detta vet hur det är. Varje dag är inte den andra lik. Att må bra en dag, innebär inte att kommande ska bli bra. Man får intala sej att det får bli som det blir, och lära sej att leva efter egen förmåga. Inte minst att få vara sårbar och visa det. Det innebär inte att vara svag, utan en styrka. Lite förvirrande kanske med tanke på inläggets titel, Osårbar! Men så länge jag andas, då lever jag.
Mixan