Blott 10 - 11 bast slog detta episka verk in i min själ. Ett barnaliv som inte längre ville leva. Det med en känsla av illa omtyckt, med spott & spe och övergrepp. Tankar om varför skulle det vara så? Dessa tankar fick inte då och får idag inga svar. Men livet är på nåt jävla sätt hanterbart, eller inte. Ty det tvista tankarna om än idag! Men att leva med då, det går. Spåren bär med sej en ständig påminnelse. En påminnelse över hur även att som vuxen vara en spottsäck, folks avsky. Som på något sätt är grundlöst. Livet går så sakta fram emot ett evigt slut, och det ämnar jag möta numera på mina vilkor. Men tills dess kommer jag leva, andas & njuta efter min egna förmåga. Vad andra tycker, det kan jag inte röra i eller över. Så med detta skrivet bästa läsare. Får nu Frida ge dej mina ord i denna vackra melodi & med texten så talande. Avslutningsvis: Ingen behöver gå på tå, tänka på sin tunga. Folk behöver bara vara som vanligt, utan silkes-handskar.