När man tror sej ha nåt det där stadiet i livet, då man känner det gott. Då dras mattan undan och man hamnar på ruta ett, och gör nästan sjumila kliv tillbaka i sinnet. Men på något sätt gäller det att för sin egen skull sätta sej ner, och andas in & andas ut. För att finna stillhet i det som är med panikångest, oro och allt som följer med mer eller mindre katastroftankar. Det som hjälper i allt är ändå att sova, sova & åter försöka sova. För det är inte lätt när nattens skuggor följer i dunklet av tankar, att sova. Somnar man vaknar man upp i ett kval av ångest, olust. Jag försöker inte att bara lägga mej ner och passivt låta det hela vara. Utan försöker hitta nån mening och mål i tillvaron. Med åren har det blivit lättare, och man får göra livsresan på egna vilkor. Men det är inte alltid lätt. Det när det finns folk som ligger steget före och tycker sej ha alla tänkbara lösningar- Psykisk ohälsa är ingen snabbfix, utan man får helt enkelt låta tiden har sin gång. För egen del vet jag att det lättar, det efter en lite stund tillvaron med introverta inslag. Jag behöver inte förklara, eller det gör jag inte. Inte annat än när folk tycks tro att psykisk ohälsa är nåt som man hittar på. Den som inte är där eller har varit. Vet inte ett smack! Idag har jag masat mej ut och gått i stadens rum. Det är alltid skönt, men lika skönt är det att ändå få komma hem i sitt eget. Även det ett tillstånd som ingen förstår. Men folk behöver inte förstå, eller låtsas. Själv känns det ändå bra, och lite återhämtning med att skriva och sätta ord på det hela. Jag är ändå lyckligt lottad som har en nära vänkrets, som finns där. Som gjort det lättare att vara i detta låga tillstånd. För hur det än är! Kommer det bättring.