Helgen avklarad, och med det så gäller några dagars avkoppling & vila, samt omstart av det kroppsliga. Men tillvaron känns bra, njutfull & kan önskat hoppas det så får vara. Är verkligen inte förtjänad av all skit som varit. Behovet om att få hållas med dagligrutin som att åka iväg till det jobb, som jag tycker om, och att då få jobba, sova & leva ett mänskligt liv är primärt & guldvärt. Kommer, som alltid, göra allt som krävs för att kunna få vara kvar i detta. Men står väl inte på förens nåt äckel till människa det förstöra. Förstår inte chefer, kollegors drift till att mobba, och vara genuint elaka. Deras mission är ju fulländad, en följd för min del med depression, suicidalt tankeomfång, försök. Det finns dock guldkorn, det är min faster. Som idag slog en pling, blir så glad över hennes sprudlande vara. Aldrig en uns av skuldbeläggelse, utan alltid ett glatt peppande. Bara en reflektion, nog så viktig, för att trava vidare i detta nu ... Att skriva, ge ord på tanke är smått läkande. Vilket inte många förstår.